Månad: november 2007

På BUN (Barn- och ungdomsnämnden) sammanträdet i september tillstyrkte nämndens majoritet ansökan från ett stort antal friskolor.

Vilka som får tillstånd att starta avgörs senare av skolverket. Om de som får tillstånd sedan startar till hösten 08, och hur många elever de får kan ingen säkert säga. Det gör att det är, och ända till i sommar kommer att vara så stor osäkerhet att möjligheterna till anpassningar av den kommunala organisationen redan till hösten 2008 är mycket små. Till efterföljande läsår blir dessa möjligheter större.

Om dessa skolor startar, hur många elever de får och vilken inverkan de får på den kommunala skolan är givetvis olika. Generellt kan man säga att grundskolorna och gymnasieskolorna har olika effekt på den kommunala organisationen och ekonomin.

Jag vill veta hur du avser att hantera dessa effekter.

Hur stora beräknas merkostnaderna för de nya grundskolorna (När, Eksta och Fardhem) bli år 2008 om de behåller det antal elever som går i dem nu?
Hur stor beräknas merkostnaden bli på sikt, om den nuvarande kommunala skolorganisationen behålls?
Hur anser du att dessa merkostnader ska finansieras?
Har du för avsikt att ta initiativ till några förändringar av den kommunala skolorganisationen?

För gymnasierna är de ekonomiska konsekvenserna mer svårbedömda. Den kommunala gymnasieskolan är mycket konkurrenskraftig. Därför tror jag inte att de privata gymnasieskolorna fyller alla de platser man ansöker om att få starta. Nya skolor kommer inte enbart att ta elever från de kommunala gymnasieskolorna utan också från andra frigymnasier.

Men, hur stora blir merkostnaden hösten 2008 om de fyller 10%, 20% eller 50% av platserna för årskurs ett? Hur stor blir merkostnaden när skolorna har tre årskurser elever? Vilka omställningskostnader kan man räkna med för de kommunala skolorna?
Hur anser du att dessa kostnader ska finansieras?

Vilka förändringar av den kommunala gymnasieskolan avser du att initiera när elevantalet minskar på grund av minskade elevkullar, och kanske också på grund av fler friskolor?
Idag ligger programpengen för de allra flesta gymnasieprogram under riksgenomsnittet. Tror du att det är rimligt att den gör det i framtiden också? Och vad anser du är önskvärt i denna fråga?

Sjonhem 071007
Brittis Benzler, Vänsterpartiet

Ungdomsmottagningen (UM) på Gotland har inte resurserna som behövs för att kunna bibehålla och utveckla verksamheten. Sedan nyår har personalen fått meddela skolorna att den utåtriktade verksamheten dras in. Detta är väldigt olyckligt med tanke på behovet att stärka stödet för unga i deras utveckling till vuxna.

Sexualiteten intar en speciell roll i denna process. Dessutom kommer indragningen av verksamheten i ett läge där könssjukdomar och oönskade graviditeter ökar och homofobin fortfarande är väldigt utbredd.

Ungdomsmottagningarna har i Sverige utvecklats till att kunna bedriva ett brett förebyggande arbete. Potentialen att med relativt små resurser uppnå stort resultat är uppenbar om bara förutsättningar ges för att kunna bedriva ett långsiktigt arbete. Detta arbete skall enligt policyprogrammet också innebära utåtriktad verksamhet.

Ur Policyprogram för Sveriges Ungdomsmottagningar (på www.fsum.org):
”UM skall också arbeta utåtriktat med ungdomar i grupp. I detta arbete ingår studiebesök av skolklasser på mottagningarna, information i skolorna och att vara ett komplement till skolans sex- och samlevnadsundervisning. Förutom information om vad UM är och var den finns arbetar man mycket med de ungas attityder, normer och värderingar.”

Den utåtriktade verksamheten kan också innefatta att vara en stödfunktion/bollplank för lärare som vill utveckla sex- och samlevnadsundervisningen. Även fritidsgårdarna utgör en given arena för ungdomsmottagningens personal att jobba på, antingen i direkt kontakt med där vistande ungdomar eller som resursperson gentemot fritidsledare.

Ungdomsmottagningens tillhörighet till Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen må av praktiska skäl vara den bästa. Det är dock en gränsöverskridande verksamhet som berör flera andra nämnder som Barn- och Utbildningsnämnden, Kultur- och Fritidsnämnden och Social- och Omsorgsnämnden. Otillräckliga budgetramar till Hälso- och Sjukvården bör inte kunna begränsa ungdomsmottagningens verksamhet.

I dagsläge ligger den övre åldersgränsen på 20 år vilket är väldigt lågt. Enligt ovannämnda policy bör denna gräns ligga mellan 23 och 25 år. Detta kräver mer resurser samtidigt som arbetsbörden på andra enheter minskas och möjligheterna att bedriva ett effektivt arbete på ungdomsmottagningarna ökar.

Arbetet på ungdomsmottagningen behöver utvecklas, inte avvecklas. Att jobba med sexualitet är bland annat att jobba med attityder. För det krävs förutsättningar för ett långsiktigt arbete med förväntade resultat på lång sikt.

Jag yrkar på
att kommunfullmäktige årligen beslutar om en öronmärkt summa till Hälso- och Sjukvårdsnämnden för finansiering av ungdomsmottagningen som även inkluderar utåtriktad verksamhet gentemot till exempel Barn- och Utbildningsnämndens och Kultur- och Fritidsnämndens ansvarsområden

att höja ungdomsmottagningens övre åldersgräns till 23 år och ta med det i beräkningarna när resurser ska fördelas
 

Vem ska ansvara för maten i de kommunala köken, och var ska den lagas? Det är frågor som det just nu funderas över i Gotlands kommun. En fråga som också berör oss som är föräldrar, elever, boende eller anhöriga, därför hoppas jag det blir en bred diskussion innan besluten fattas.

Det
man nu föreslår från ledningskontoret är att all matlagning inom skola,
sjukvård och äldreomsorg ska skötas av en nyinrättad
serviceförvaltning. Betyder det ökat inflytande för elever, föräldrar
och boende, eller betyder det att deras möjlighet att påverka maten
minskar? Vad innebär det för arbetet med hälsofrämjande skola/förskola,
där maten är en viktig del? Vad betyder det för möjligheten att se
maten som en viktig kvalitetsfaktor inom äldreomsorgen? Vad innebär det
för förskolornas möjlighet att ha eget kök, något som många föräldrar
efterfrågar? Frågor som jag vill ha svar på, och hoppas många lämnar
synpunkter på före beslut.
Samtidigt som man föreslår att maten
förs över till en serviceförvaltning finns andra förslag om att
centralisera matlagningen till färre, det talas om tre, kök på Gotland.
Det innebär att man ska laga mat på betydligt färre ställen, och att
varm mat inte längre skall transporteras, utan att man istället ska
leverera kyld mat för flera dagars behov. Det finns fördelar med färre
kök. Det påstås bli billigare, det blir enklare att erbjuda
heltidstjänster.
Men hur blir maten? Hur blir möjligheterna att
lokalt påverka vad som serveras? Blir det mer spill? I den aktuella
diskussionen om klimatfrågor är matens klimatpåverkan en av de mest
aktuella frågorna, och man tar bland annat upp det stora spillet i
storhushållen. För mat som slängs är all klimatbelastning till ingen
nytta.
Skall det lagas mat på fler ställen eller på färre, trenden i
landet är olika, på en del håll satsar man på kyld mat. På andra håll
tex i Stockholm har man på en del äldreboenden återgått till att laga
mat på platsen. Jag för min del tycker att mat är en viktig del av det
hälsofrämjande arbetet inom både skola och äldreomsorg. Jag tycker att
vi ska satsa på bra, helst närproducerade livsmedel som lagas nära de
som skall äta. Vad tycker du? Och kommer kommunledningen att ta
initiativ till en bred och öppen diskussion före beslut?
Brittis Benzler
Vänsterpartiet

Den 14 november beslutar riksdagen att arbetsgivarna får kräva sjukintyg från anställda redan första dagen i en sjuklöneperiod.

 Det ersätter
dagens regel att man sju dagar efter sjukanmälan ska kunna styrka
nedsatt arbetsförmåga med intyg. Om man som anställd inte kan "bevisa"
att sjukdomen leder till nedsatt arbetsförmåga redan första dagen,
behöver arbetsgivaren inte betala sjuklön. Vänsterpartiet anser att det
är en cynisk politik som misstänkliggör människor och ökar belastningen
på vårdcentralerna. Beslutet kommer inte att minska ohälsan i
arbetslivet.
Förslaget är huvudlöst av flera skäl. Det är ett steg
i helt fel riktning som bidrar till att misstänkliggöra människor.
Dessutom tvingas sjukvården att ägna tid åt att skriva intyg om
förkylningar i stället för att kraftsamla våra gemensamma resurser för
att komma till rätta med långtidssjukskrivningar och för att möta
människors verkliga vårdbehov.
Sjukvården ska inte betraktas som
vilken serviceorganisation som helst, och resurserna inom vården är
begränsade. Det finns redan i dag tillgänglighetsproblem inom den
svenska sjukvården. Regeringens förslag sätter press på vården att
lägga resurser på att hantera enklare krämpor och skriva sjukintyg för
enklare åkommor. Det innebär en förskjutning av prioriteringarna.
Mindre kraft kommer att läggas på att behandla långvariga och
komplicerade sjukdomar.
Frågan om vem som ska betala
patientavgiften lämnar regeringen obesvarad. Det innebär att en
ekonomisk börda för att uppsöka vårdcentral vid första sjukdagen
vältras över på enskilda löntagare.
Det är tydligt att regeringen
har blivit fartblind i kampen mot det påstådda fusket. Det regeringen
påstår är en satsning på sjukskrivna i budgeten för 2008, är i själva
verket en besparing som uppgår till hela två miljarder kronor nästa år.

Regeringen tycker att det ska löna sig att vara högavlönad och
frisk. Högerns retorik om fusk skadar tilliten till våra sociala
försäkringar och möjliggör nedskärningar som ska finansiera
skattesänkningar och tvinga ut sjuka i låglönejobb. Det visar på en
mycket tvivelaktig människosyn. Det enda man som sjuk önskar sig är att
bli frisk. Det vet alla som själva drabbats av en sjukdom. Det vet alla
som har ett barn med ett funktionshinder som medför nedsatt
arbetsförmåga. Det vet alla som vårdar en äldre släkting. Att försämra
dessa människors ekonomiska situation och dessutom stämpla sjuka som
fuskare är ovärdigt. Det drabbar inte bara människor som är sjuka just
nu, det drabbar alla löntagare.
Det står också klart att
regeringen struntar i det förebyggande arbete som ska förhindra att
människor blir sjuka. De kraftiga nedskärningarna på Arbetsmiljöverket
visar att man saknar förslag för att minska ohälsan i arbetslivet.
Vänsterpartiet
vill göra tvärt om. Vi vill satsa mer på det förebyggande
arbetsmiljöarbetet och förbättra sjukförsäkringen genom att höja taket
och slopa karensdagen. Det är viktiga förslag för att försvara den
generella välfärden.
LiseLotte Olsson, (v) ledamot i riksdagens
socialförsäkringsutskott
Carina Lindberg, (v) ledamot i hälso- och
sjukvårdsnämnden på Gotland

”Privat sjukvård en vansinnig idé”
Riksdagsledamot gör tummen ner för kommunens förslag:
– Det är en vansinnig idé som jag inte kan se vinsten med.
Så säger riksdagsledamoten Eva Olofsson (v) om Gotlands kommuns planer på att lägga ut njursjukvården på entreprenad. Liknande förslag har hon aldrig sett tidigare.

Vi välkomnade Torbjörn Björlund, Eva Olofsson och Hans Linde.

Under dagen fick dom se och lära sig en hel del om ön.
På schemat stod allt från besök på lasarettet och särskolan till Vindkraft och Sidas nya verksamhet på ön.

Hans Linde besökte Christoffer Pholhem Gymnasiet , Sidas östersjöenhet i Visby och Vindkraft Centrum på högskolan

Eva Olofsson besökte Villa Maria, verksamhet för psykiskt funktionshindrade, Lasarettets planerings enhet och dialysen som nu är ute för upphandling.

Torbjörn Björlund besökte BAC-Baltic Art Center, Dessideriagymnasiet och Vindkraft Centrum på högskolan
 

Josefin Brink och Brittis Benzlers komentar till regeringens arbetsmarknads-politik
Att
pressa och jaga de arbetslösa är huvudstrategin i regeringen Reinfeldts
så kallade jobbpolitik. Sänkt ersättning från a-kassan, hårdare krav på
att söka jobb överallt i landet från första dagen och fler tillfälliga,
otrygga anställningar är huvudingredienserna i denna politik. Det är en
oansvarig politik på många sätt. Särskilt hänsynslös är den mot landets
många deltidsarbetslösa – vilka nästan uteslutande är lågavlönade
kvinnor.
För deltidsarbetslösa kommer de nya reglerna att bli särskilt
orimliga. På TV4:s Nyheterna den 2 maj berättade en kvinna, som är
ensamstående förälder, om den absurda situation hon hamnat i. Hon har
äntligen fått ett fast jobb i sin hemkommun. Då jobbet endast är på 75
procent, måste hon deltidsstämpla för att få ekonomin att gå ihop. För
att bli berättigad till det uppmanas hon av Arbetsförmedlingen att söka
jobb i hela landet och i alla branscher. Arbetsförmedlingen har till
och med uttryckligen uppmanat henne att söka tillfälliga jobb på annan
ort.
Detta är inte Arbetsförmedlingens fel, regelverket ser ut på det
sättet och det är politiska beslut som styr. Det är därför ynkligt att
varken arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin eller statsminister
Fredrik Reinfeldt ställde upp och försvarade regelverket när det
aktuella fallet debatterades i morgonsoffan dagen efter TV4:s
reportage. Istället satt en riksdagsledamot för moderaterna och menade
att "så här är det ju inte tänkt att det ska fungera". Då måste man ju
fråga sig hur det annars är tänkt? Den stora gruppen deltidsarbetslösa,
i dagsläget åtminstone 250 000 personer, befinner sig redan i en
extremt utsatt situation. De både vill och kan arbeta heltid, men
arbetsgivarna erbjuder bara jobb på deltid. De allra flesta
deltidsarbetslösa finns inom typiskt kvinnodominerade arbetaryrken: i
handeln, vård och omsorg, hotell- och restaurang och städbranschen. Att
hitta en lösning på deltidsproblemet är alltså i allra högsta grad en
jämställdhetsfråga.
Att ställa krav på att den som får ersättning från a-kassan också
aktivt ska söka jobb är en självklarhet. Det är till och med rimligt
att den som är arbetslös måste vara beredd att flytta om det kan leda
till ett varaktigt jobb. Men det måste finnas en helhetssyn på
arbetsmarknadspolitiken där samhället tar sin del av ansvaret, och de
krav som ställs på individen ska stå i proportion till vad som är
möjligt och rimligt. Att, som regeringen nu gör, pressa
deltidsarbetslösa att flytta och byta jobb löser inte problemet med
deltidsarbetslösheten. För det krävs lagstiftning som ger alla som
önskar det rätt till jobb på heltid. En sådan lagstiftning har såväl LO
som Vänsterpartiet länge krävt. Ett lagförslag var på gång att
förhandlas fram av den förra röd-gröna majoriteten inför valet, men
förkastades av den borgerliga regeringen.
Regeringens hårdare krav på arbetssökande kommer att skapa mycket
oro och problem för alla arbetslösa, men de deltidsarbetslösa kommer
att drabbas extra hårt. De riskerar att hamna i en kniptång där de kan
tvingas välja mellan fasta jobb på deltid och tillfälliga jobb på
heltid. Mellan att bo kvar i sin hemkommun och ha ett varaktigt jobb
eller att flytta runt och jaga efter fasta heltidsjobb som kanske inte
ens erbjuds i de branscher där de kan få jobb.
Det är tydligt att vi har fått en regering som helt saknar
jämställdhetsperspektiv på politiken, och som är helt likgiltig inför
kvinnors helt legitima krav på rimliga arbets- och levnadsvillkor.
Josefin Brink (v)Brittis Benzler (v)