Riksdagen har beslutat om en ny lag om kommunernas ansvar för det brottsförebyggande arbetet. Lagen träder i kraft 1/7 2023.

En hel del positivt som gör en glad. Mer samarbete mellan kommun och polis, att man vill se på samband mellan beroendeproblematik och mäns våld mot kvinnor.

Det planeras att göras en lägesbild som underlag för upprättande av åtgärdsplaner. I förslaget så ska det skapas en styrgrupp med regiondirektör, polisområdeschef och länsledning under det ska det finnas ett strategiskt råd och arbetsgrupper.

Så kommer stycket finansiering, det står så här ”till den nya lagstiftningen kopplas även statsbidrag” Ännu bättre, hinner jag tänka innan jag fyra rader längre ner läser ”De mer operativa åtgärderna som ska genomföras kommer även att i fortsättningen att behöva ske inom befintliga budgetramar.”

Som ni förstår tog glädjen slut där.

Ledning är viktigt för att få ett arbete att fungera men det måste finnas personer som utför det planerade arbetet på golvet.

Besökte habiliteringen härom veckan för att höra hur de upplever att de klarar sitt uppdrag och vilka resurser som de saknar. Får en ganska sorglig bild, man kämpar på men har alldeles för lite resurser för det uppdrag man har.

De är 19 behandlare antalet patienter har fördubblats till cirka 900 på cirka 20 år utan att antalet anställda blivit fler. Den stora ökningen består av personer med IF (intellektuell funktionsnedsättning) och NPF (neuropsykiatriska) diagnoser de är 60 procent av de inskrivna.

Vi vet att många av dessa personer lätt hamnar i drogmissbruk och kriminalitet när de inte klarar samspelt i samhället. Forskning har visat att intensiva insatser i unga år, utifrån utarbetade program har god effekt och hjälper barnen och ungdomarna att förstå sin funktionsvariation samt att bättre förstå hur samspelet med andra människor fungerar. Habiliteringen på Gotland har alldeles för små resurser för att genomföra dessa intensiva träningar.

De slutord vi fick med oss från mötet på habiliteringen var: Man ska inte behöva misslyckas för att få hjälp. Det är nämligen det som många av personer med IF- och NPF-diagnoser ständigt gör och då är risken stor att man söker tröst i att självmedicinera med droger och därefter lätt hamnar i kriminalitet.

Det finns kunskap om hur samhället kan hjälpa dessa personer, vi måste börja använda den kunskapen även ur ett brottsförebyggande perspektiv.