Välfärd för hela slanten
Insändare skriven av Ulla Andersson och Brittis Benzler, publicerad i GT den 18 september med rubriken ”Vi kvinnor får betala ett högt pris”.
Den kommunala välfärden når oss alla i olika skeenden i livet eller hela livet. Gemensamt finansierad och behovsstyrd när den är som bäst. I andra fall med för lite resurser och stressad personal.
För oss kvinnor är en välfungerande välfärd avgörande för våra livsvillkor eftersom det fortfarande är vi som bär huvudansvaret för det obetalda hemarbetet, barn och äldre anhöriga. Men det är också så att välfärdsverksamheterna ofta är våra arbetsplatser
Sedan 2006 har de anställda i äldreomsorgen minskat kraftigt trots att de äldre blivit fler. Samtidigt sjunker kvinnors sysselsättningsgrad i förhållande till mäns. Inte för att det inte finns arbetsuppgifter att utföra utan för att välfärden inte anses tillräckligt prioriterad av den borgerliga regeringen.
Samtidigt plockas stora privata vinster ur välfärden. Framförallt är det stora riskkapitalbolag som tar över allt mer av den privatiserade välfärden inom vård, skola och omsorg. Bolag som inte ens skattar för sina vinster gjorda på skattepengar. Skatteverket har uppskattat att riskkapitalbolagen genom internlån orsakar ett skattebortfall på omkring 10 miljarder årligen.
Samhället förlorar alltså i två steg – först när våra gemensamma resurser försvinner till vinst, därefter när riskkapitalbolagen undviker att betala skatt på denna vinst. Och vi kvinnor förlorar tredubbelt eftersom vi dessutom får sämre arbetsvillkor, och får utföra mer obetalt hemarbete .
När vinstintresset styr får det konsekvenser för arbetsvillkor och kvalitet. I den privatiserade äldreomsorgen har de privata bolagen ca 10 procent färre anställda, fler visstidsanställda och färre heltidstjänster. Den vinstsyftande hemtjänsten har dubbelt så många timanställda och 12 procent färre har utbildning. I den privatiserade gymnasieskolan är det enligt Skolverket hela 17 procent lägre lärartäthet än i den kommunala.
Många vill få oss att tro att det är syster Jane som lyckats i den privatiserade äldreomsorgen men hon har blivit utkonkurrerad av de mansdominerade riskkapitalbolagen. Maktkoncentrationen i den privatiserade äldreomsorgen är till och med större i Sverige än i USA. Och siffror från SCB visar att medan avkastningen på kapital bland vinstsyftande företag i hela näringslivet var i snitt 8 procent gjorde välfärdsbolagen en avkastning som var nästan dubbelt så stor!
Det finns inget forskningsstöd för att konkurrensutsättning leder till bättre kvalitet eller lägre kostnader. Beslut om konkurrensutsättning vilar på ekonomisk teori och förhoppningar – inte på empirisk evidens. Nyliberala ideologiska värderingar har istället fått styra utvecklingen och vi kvinnor får betala ett högt pris.
Det är hög tid att ”sandwichkvinnorna” som bär upp välfärden dubbelt – både privat och på jobbet – får pålägg som inte betyder ytterligare bördor utan anständiga villkor och löner.
Ulla Andersson
Ekonomiskpolitisk talesperson (V)
Brittis Benzler
Regionråd (v)