Vab på liv och död
Åldersgränsen för vård av barn i hemmet, så kallad vab, i Sverige är 12 år. DN tog på sin hemsida (241119) upp att antalet vårdnadshavare som tar ut vab för barn äldre än så kraftigt ökat. Det gäller alltså vab för barn 13-18 år. Siffran ligger idag på 23 000 vårdnadshavare. Det är 7 000 fler än för 10 år sedan. En ökning på drygt 43%.
Enligt försäkringskassan är kriteriet för vård av äldre barn ”att det är fara för barnets liv eller att det vore fara för barnets liv utan behandling”. 23 000 vårdnadshavare är alltså hemma för att deras barns liv annars är i fara.
Enligt Malin Nejdemo, specialist på Försäkringskassan som jobbar med vab för allvarligt sjuka barn, finns ingen statistik över orsakerna till ökningen men att en ökning av diagnoser som ätstörning och depression spelar in. Man ser inte samma ökning när det gäller andra allvarliga sjukdomstillstånd, till exempel cancer.
Att psykisk ohälsa kryper nedåt i åldrarna är väl känt. Samtidigt finansierar regeringen skattesänkningar för de rika med nedskärningar välfärden. Och, som Jan Jönsson (L) uttryckte det i -tvrogrammet Forum nyligen, öser man just nu pengar över polisen fast ”polisen själv, när man träffar dem, önskar att skola och socialtjänst skulle få mer”.
Även på Gotland skärs det i välfärden. I en interpellation i februari ställde Saga Carlgren (V) frågor till styret om besparingar som görs på bland annat skolan. Vad tänker man att besparingarna får för konsekvenser när det gäller elever med problematisk skolfrånvaro och på elevers psykiska hälsa. Vad kan kostnaden för detta tänkas bli?
Sedan dess har vi fått veta att koordinatorn vars uppgift var att jobba med elever med problematisk skolfrånvaro inte längre är kvar och att uppgifterna hen haft ska läggs ut på andra medarbetare. I ett läge där vi vet att unga mår allt sämre backar vi alltså istället för att satsa.
Vab är en del av välfärdssystemet. Att 23 000 arbetsföra personer måste vara hemma och vårda barn i åldern 13-18 år vars liv annars är i fara, tyder på att andra delar av välfärden brister. Om lidandet hos dessa familjer inte är skäl nog att skjuta till de resurser som krävs för att vända trenden för ungas mående, kanske den ekonomiska kostnaden är det? Kan det vara så att förebyggande verksamhet som fler vuxna i skolan, stärkt ungdomspsykiatri, fritidsgårdar, gratis kultur och idrottsaktiviteter i slutändan blir billigare? Att friska unga är en vinst, såväl ekonomiskt som mänskligt? För Vänsterpartiet är svaret givet.