97 personer tågade genom ett soligt Visby.
Vid Solbergaskolan höll Sara Högelius och Annamaria Bauer tal.
Läs hela talen här:

Vice Ordförande, Sara Högelius 1maj tal:

”Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.
det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.
Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma”.
Det är inte många här som vet vem jag är, därför tänkte jag berätta lite om mig själv.
Jag heter Sara och jag är 27 år. Jag är uppvuxen i Karlskrona. Under min uppväxt hade jag förmånen att bo ett antal år utomlands. Mina föräldrar valde att åka ut och arbeta för Svenska kyrkan, därför har jag bott i Östafrika och i Mellanöstern.
Anledningen till varför jag är med i vänsterparitet är den grundsyn på livet, människorna och samhället som jag bär på: att alltid verka och arbeta för att hjälpa människor som har det sämre än mig! Helt enkelt för att arbeta för ett rättvisare samhälle. Alla människor har samma grundläggande behov av mat, kläder och ett hem att bo i. Vi behöver också sjukvård då vi är sjuka, vi behöver skolor för att lära oss hur vi ska hantera våra liv, vi behöver frisk luft och vacker natur. Alla har rätt till det, oberoende var i världen man råkar födas. Alla har vi samma behov och borde också ha samma rättigheter.
Med egna ögon fick jag en gång se, i bushen i Somalia, hur en liten flicka blev opererad i skenet av strålkastare från en bil, utan bedövning efter att hon hade blivit biten av en krokodil. Hur hon sedan tappert anstränger sig för att inte börja gråta av smärtan. Till slut kan hon inte hålla sig utan visar att hon har så fruktansvärt ont, då får hon en hård blick av sin far som säger till henne att inte klaga för hon ska istället visa tacksamhet för att hon får hjälp. Att få hjälp var ingen självklarhet och pappan blev orolig att hjälpen skulle utebli om inte flickan visade sig tacksam och var tyst.
Eller när jag var i Palestina, i Hebron, och arbetade som följeslagare i ett arbete för fred genom att följa palestinska skolbarn på deras väg till och från skolan, för att skydda dem mot Israeliska bosättare som kastade sten och ägg på barnen, eller skrek oförskämda ord till barnen och skrämde dem till fruktan och tystnad.
Tacksamheten över min och mina kamraters närvaro lyste i barnens ögon.
Tacksamhet över att det fanns några som brydde sig.
Att få hjälp och stöd var inget självklart.
Vad har detta då att göra med 1 maj i Visby?
Jo, för mig finns det ett väldigt klart och enkelt samband.
Vi i Sverige har det så ofantligt mycket bättre än många andra människor i världen. 
Så mycket bättre än så många andra människor på jorden.
Men dessa värden har krävt kamp. Kamp och hårt arbete. Kampen måste fortsätta. Det är inte så att det vi en gång vunnit och erövrat automatiskt finns kvar. Det finns krafter i vårt samhälle som arbetar för nedgång och tillbakagång. Tillbaks till ett samhälle där vi ska vara tacksamma och tysta om vi får någon hjälp. Hjälpen är då inte längre en rättighet .
Jag vet att det bästa sättet att visa respekt för den lilla flickan i Somalia eller barnen i Palestina vore att vi få behålla den välfärd som arbetarrörelsen en gång har byggt upp! Att bevara det demokratiska samhälle som vi lever i. Demokrati är inte bara rösträtt, utan delaktighet och folkets makt är också demokrati. Varje generation måste erövra och återerövra demokratin, rättigheterna, välfärden. Med demokratins hjälp kan vi också ytterligare stödja människorna i andra länder genom förmånliga handelsavtal, avskrivande av skulder, stöd till mikrokrediter främst till kvinnor.
Vi får inte glömma bort att det även har funnits orättvisor i Sverige. Min morfar är gammal järnvägare. Han har många gånger berättat för mig hur det var att växa upp i 30 – talets Sverige. Han har berättat för mig hur han och många med honom var med och demonstrerade mot låga löner, för kollektivavtal och för rättvisa i samhället. Min morfar var med och byggde det samhälle som vi lever idag och han gjorde det för min/vår skull. Och jag har lovat honom att inte göra hans arbete för oss ogjort! Det ska alltid finnas pengar till bra skolor för alla! Det ska alltid finnas pengar till bra sjukvård, äldreomsorg eller missbrukarvård. Det ska aldrig mer hända att man ska behöva stå med mössan i hand och tacka för en självklar rättighet.
Självklart har tiderna förändrats, men just i detta nu är det tusentals anslutna till vårdförbundet som kräver högre löner. Som har gått i strejk för att visa att de är värda mer! Den strejken vill vi stödja – att arbeta med människovårdande uppgifter måste ge en god lön. Det är människor som bär ett samhälle – det är vi människor som är viktiga.
Det ska inte behöva ställas frågor om tid eller pengar! Det ska vara en självklarhet i dagens Sverige att alla har råd med att gå i en bra skola, eller att alla ska ha råd med att vara sjuka. Det ska vara en självklarhet att alla som vill arbeta ska få arbeten. Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen är idag kontrollmyndigheter istället för att vara till hjälp för människor som behöver hjälp! Att sänka skatterna för de som har mycket pengar ökar avståndet mellan människor i vårt samhälle! Att ge den del som behövs för att alla skolbarn, alla sjuka, alla arbetssökande skall kunna berika sin tid är bra för alla!
Det är många, och du är kanske en av dem som klagar på ungdomsbrottsligheten, våldet på våra gator eller alkohol och knarket som figurerar bland ungdomar. Tillsammans har vi svaret på denna klagosång. Fritidsgårdar, föreningar av olika slag, vuxna och ungdomar tillsammans äts upp av ett samhälle som ständigt anpassar varje konsekvens till individens egen rätt. Vem väljer att stå på fritidsgården eller fotbollsplanen och föra ändlösa diskussioner med ungdomar när möjligheten till en statusfylld bil eller villa är inom räckhåll för sin egen vinning? Vem väljer att vara närvarande i miljöer som är otrygga istället för att slå på storbilds-tv:n och sjunka ner i den sköna skinnfåtöljen?
Svaret är enkelt för mig. Det är de människor som inte hjärtligt har skrattat tillsammans med ungdomar efter de ändlösa diskussionerna på gården eller efter visselpipan på fotbollsplanen. Det är de människor som inte har visat kraften att lysa upp den otrygga miljön med sin närvaro och känt kyla förvandlas till värme.
Vi är alla förebilder, att våga visa vårt engagemang är att skapa framtid.
Vi är inte bara framtiden, vi är också nuet. Min generation är fullt rustad för att ta och att tilldelas ansvar. Tar vi och får vi ansvar för att påverka varje liten del i nuet kan vi tillsammans förändra vår vardag och förgylla den på det sätt som är nödvändigt. Idag kan vi protestera för ett solidariskt samhälle, idag kan vi operera en flicka i Afrika, idag kan vi hävda palestiniernas rätt till land, självständighet och demokrati, idag kan vi ge pengar till vård, skola och omsorg, idag kan vi föra ändlösa diskussioner på fritidsgården. Viljan, erfarenheten och kunskapen finns kvar i min generation och jag vill föra den vidare till nästa. Inte bara i ord utan också i handling.
Tillsammans kan vi förändra! Ensam är inte stark – men tillsammans har vi styrka.
Jag vill avsluta med samma citat av Nelson Mandela som jag inledde med:
”Vad vi fruktar mest är inte att vi är otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är att vara omåttligt kraftfulla.
det är vårt ljus, inte vårt mörker, som skrämmer mest.
Att spela obetydlig förbättrar inte världen. Det finns ingenting upplyst med att förminska sig för att andra inte ska känna sig osäkra. När vi låter vårt eget ljus lysa, ger vi omedvetet andra tillåtelse att göra detsamma”.

Sara Högelius
Vice Ordförande, Vänsterpartiet Gotland

Annamaria Bauers 1 maj tal:

Hej kamrater kompisar, plakatbärare, demonstranter och promenanter.

Vi högtidlighåller första maj i dag, och det har vi gjort sedan slutet av artonhundratalet.
En mäktig tradition på många vis. Värdig.
Men, just detta år,  i dag slår vi tre flugor i en smäll, i dag är en riktig
Kinder överaskningshögtidsdag!
Tre hogtider i en!
Förutom att det är 1 maj, arbetarnas högtid för rättvisa och solidaritet så är det också enligt bibelåret Kristi himmelsfärds dag, något vi firat sedan 300talet och så är det Folknykterhetens dag som högtidlighållits i vårt land sedan 1924.

Lite festligt kan man tycka att vi firar folknykterheten samtidigt som vi firar Jesus, killen som förvandlade vatten till vin. Men det är en parentes.

I går firades Valborgsmässoafton. En tradition som startades vid den heliga Valborgs död på 700-talet, med  ritualer mot häxeri och trolldom.
I går firade många av våra yngre medborgare genom att supa sig dyngraka på illegal alkohol.
Söp sig fulla som troll och skräniga som häxor.
Unga människor som inte ska kunna handla alkohol, enligt de lagar vi stiftat i vårt samhälle.
Ändå finns det en tillgång som saknar motstycke. Fråga vilken ung människa som helst i dag – det är jätteenkelt att få tag i så väl alkohol som tobak och andra droger.

I natt tillbringade ett stort antal 14-15 åringar sin tid på landets akutmottagningar och avgiftningsenheter.
Personer som enligt svensk lag är för unga, inte bara för att dricka alkohol utan för en hel rad av företeelser. Dom är för unga för att ha sex, för unga för att köra bil, för att rösta och för att teckna ekonomiska avtal.
Helt enkelt för att vi inte anser att de har omdöme nog för dessa beslut.
Vi anser helt enkelt  – med all rätt – att dom är BARN:
Ändå har de lyckats supa sig till medvetslöshet.

Sambandet mellan alkohol och misshandel, våldtäkter, skadegörelse, spridning av könssjukdomar och psykiskt illamående, skuld, skam, ofrivilliga graviditeter och tonårsaborter – detta samband är självklart.
Antalet anmälda våldsbrott under valborg är nästan tre gånger så högt som en vanlig fredagskväll enligt Brottförebyggande rådet.

Hur mycket av skulden vid en våldtäkt eller misshandel där förövaren är omyndig, bär den som tillhandahöll alkoholen? Vem bär ansvaret, när det ju faktiskt handlar om personer vi inte bedömer mogna?
Straffet för langning stannar oftast vid böter. Straffen för grova våldsbrott blir oftast fleråriga fängelsestraff.
Jag anser att straffpraxis för langning bör skärpas, och ligga i paritet med grov misshandel eller försök till dråp. För det är faktiskt vad det handlar om, när en vuxen person låter ett barns kropp fyllas och förgiftas av alkohol.

Vi, även vi som inte langar, sviker barnen när vi låter dom supa sig fulla. Vi sviker barnen när vi inte tar i med hårdhandskarna mot de skrupellösa individer som inte drar sig för att tjäna en hacka på förvirrade fjortisar.

Men svek pågår även i många hem, bakom familjens trygga dörrar.
Hur kommer det sig, att de flesta av oss å ena sidan inte skulle köra bil efter en starköl, att vi inte skulle gå till jobbet efter att ha druckit ett par snapsar – att vi självklart anser att vi inte är kapabla dessa ansvar i onyktert tillstånd, men å andra sidan kan dricka ett par flaskor vin, en grogg vid fredagsfilmen eller ett antal snapsar på kräftskivan och fortfarande anser oss vara fullt kapabla att ansvara för våra barn?
Vi kan inte ansvara för pappersbuntarna på skrivbordet med debet och kredit – men väl för små levande varelsers känsloliv.

Det är mycket glädjande att det blir allt vanligare med alkolås i bilar, och särskilt då hos yrkeschaufförer som på grund av sin arbetssituation ofta ingår i en riskgrupp.
Ännu har dock ingen forskare lyckats avla fram bebisar med alkolås.

Våra barn är beroende av oss, beroende av att förstå våra budskap, våra signaler.
Att vara tvungen att tolka, pejla och ofta medla mellan sina föräldrar i alkoholdimman är en uppgift och ett ansvar allt för stort för ett barn.

Tillgängligheten och inte minst priset på alkohol ökar konsumtionen. Det är bevisat i ett antal undersökningar. Sneglar vi på grannlandet Danmark med sin fria alkoholsyn och sin fryntliga ölmagekultur, så har dom faktiskt dubbelt så hög dödlighet i alkoholrelaterade sjukdomar och skador som i Sverige.
Alkoholskatter, försäljningsmonopol, restriktivitet och noggrannhet med utskänkningstillstånd till krogar och införselkvoter av billig EU-sprit är de få medel vi har för att hålla konsumtionen nere. Men starka krafter, politiska och ekonomiska, verkar för att slå hål på det lilla skydd som kvarstår.

Var och en som har åldern inne i vårt land, får själv avgöra när och hur mycket hon eller han vill konsumera i alkoholväg. Så klart! Hon eller han får grogga på Salubrin eller Desivon också för den delen, jag giver blanka tusan i vilket.
Så länge man inte struntar i vårt gemensamma ansvar för våra medmänniskor och framförallt då för den växande generationen.
Svik inte barnen. Var tydlig med regler och lagar. Var sann när det gäller alkoholens skadeverkningar och slå vakt om Sveriges självbestämmande vad gäller alkoholpolitik.

Jag måste återkomma till den lilla parentesen om Jesus.
Om han kunde förvandla vinet till vatten i stället för tvärt om, så skulle han förutom att lösa problemen med brist på dricksvatten i världen även rädda en hel del liv. Förhindra ett antal andra flygaredagar om man säger så.

Fjortonåringen som super sönder sin sköldkörtel, brassar bort sin förmåga till fortplantning eller skaffar sig kroniska depressioner och Parkinsons sjukdom av extacy är alla vuxnas ansvar.
Vi ansvarar för skapandet och bibehållandet av ett samhälle som bryr sig om och ser. Ett samhälle där risken för det misslyckande som ett missbruk innebär minimeras, och där den som trots det misslyckats har en värdig chans att rätta till sej. Att bli en lyckad.

Första maj – arbetarrörelsens dag – det låter mäktigt, kraftfullt.
Kristi himmelfärdsdag – låter rätt religiöst och romantistiskt.
Folknykterhetens dag – låter rätt knastertorrt och osexigt – men tro mej – kampen mot alkoholens skadeverkningar är viktig.
För den enskilde, för samhället, ekonomin, folkhälsan och för barnen.

Tack.

Annamaria Bauer

Uppdaterades: 21 apr 2008