Jag har varit berättigad färdtjänst sedan 2016.

Tidigare när jag reste på fastlandet fick jag taxibiljetter. Maxsträcka för att få ersättning var 9 mil sen fick jag bekosta resten av sträckan själv. Regionen har nu infört nya rutiner gällande färdtjänst på fastlandet. Jag förväntas nu lägga ut fullt pris för hela resan.

Efter uppvisande av kvitto får jag tillbaka egenavgift om 96 kronor.

Min familj bor i Lund, jag och min son vill naturligtvis gärna besöka dem. Det kräver en helt annan logistik på grund av min elrullstol och därmed behov av färdtjänst. Allt resande kräver mycket planering flera veckor i förväg för att vara säker på att allt ska fungera.

För att vara säker på att få färdtjänst till färjan behöver jag boka en vecka innan avresa.

Det tar en timme till Stockholm med pendeln. Nu har jag lärt mig att ha minst 5 timmar från färjan till att tåget till Lund går.

När pendeln inte fungerar, finns ingen lösning för mig som rullstolsburen att tillgå. Olika län – helt olika regler.

Jag är duktig på att lösa saker med det är en djungel att få tag i rullstolstaxi på fastlandet. Jag har hittat ett bolag i Stockholm (Samtrans) som inte efterfrågar färdtjänstnummer för att köra mig. Regionen har inga kundnummer. De tar å andra sidan som minimum 700 kronor (enbart jämna pengar), för en sträcka på 30 kilometer.

Jag har vänner och familj i övriga delar av Sverige. Vill jag till exempel besöka min bror är det 12 mil från järnvägsstationen. 9 mil med beviljad färdtjänst, därefter bekosta 3 mil själv. Vilket jag faktiskt inte har möjlighet till.

Vid tidigare tillfällen hade jag blivit tvungen att själv köra de sista 3 milen, på små landsvägar, med sonen, hund, packning, i elrullstolen.

Jag har tidigare haft dialog med handläggare kring detta, som menar att de följer lagen. Naturligtvis är det så. Men styrande politiker kanske borde kika över (dubbel)moralen?

Ett räkneexempel för resa till våra närmaste i Lund: Färdtjänst Gotland tur och retur 104 kronor, Lund 1 100, utflykter 3 300 kronor förutsatt att jag håller mig under 9 mil. Tanken att jag som en av de ekonomiskt lägst stående i samhället ska kunna ligga ute med de här summorna är befängd.

Min upplevelse är att problemet ligger hos styrande politiker. När ekonomiska sanktioner riktas mot de svagaste i samhället, innebär det i praktiken ett hot mot demokratin.

Alla ska kunna vara delaktiga i samhället, oavsett funktion eller ekonomi.

Att prata högt om allas lika värde, men att samtidigt sparka undan benen för vissa, är bara dubbelmoral.